lördag 29 oktober 2011

Min väg.


Jag är på väg.
Jag har kommit en bit.
Jag kan le igen, allt oftare tillåter jag mig att
skratta...

Min väg är lång och krokig.
Jag måste gå den själv.
Nära och kära finns där i kanten, men det är min väg
som jag traskar.....

Ingen annan kan förstå,
vilka mödor det är att gå.
Målet ska nås, att kunna försonas med smärtan
göra den till en del av mitt liv.

Livet som jag faktiskt en gång valt att fortsätta,
det är nu och framtiden som gäller.
Hur den ser ut vet ingen,
ingen alls faktiskt...


Jag fortsätter att gå,
ibland framåt
och
ibland bakåt.

Men jag går.
//caja

9 kommentarer:

  1. Nydelig bilde som støtter dine ord. Lykke til videre.

    SvaraRadera
  2. Vi är många som går vid din sida! Kram!

    SvaraRadera
  3. Ja, vi har alla vår väg att gå, skönt att man då har de som går vid sidan om. Kramar om Cecilia

    SvaraRadera
  4. Underbart fin dikt....ja vi går....det är huvudsaken!

    kramar om!

    SvaraRadera
  5. Vilka jättefina ord! Så sanna! och du verkar gå din väg på ett modigt sätt med humorn i behåll <3
    /Kramar Jonna

    SvaraRadera
  6. Hej Caja :) Vad fint du skriver, du borde skriva en bok. Jag har ny blogg adress ifall du vill kika in kramar

    SvaraRadera
  7. God morgon

    Va fint skrivit. Blir lite rörd och fundersam.

    SvaraRadera