Jag är på väg.
Jag har kommit en bit.
Jag kan le igen, allt oftare tillåter jag mig att
skratta...
Min väg är lång och krokig.
Jag måste gå den själv.
Nära och kära finns där i kanten, men det är min väg
som jag traskar.....
Ingen annan kan förstå,
vilka mödor det är att gå.
Målet ska nås, att kunna försonas med smärtan
göra den till en del av mitt liv.
Livet som jag faktiskt en gång valt att fortsätta,
det är nu och framtiden som gäller.
Hur den ser ut vet ingen,
ingen alls faktiskt...
Jag fortsätter att gå,
ibland framåt
och
ibland bakåt.
Men jag går.
//caja
