Kroppen smärtar med oändliga värktimmar,
ska jag aldrig bli fri?
Själen smärtar när jag ser det djupa hålet,
jag klänger mig fast vid kanten.
Jag känner mig ibland som en levande död,
utan värdigt liv, trött på allt.
Men så ser jag solen skymta fram mellan molnen,
då vet jag att jag kan och jag vill lite till.
Likt nyckelpigan provar jag åter mina vingar,
jag ska bara klättra upp på ett grässtrå.
Så kan jag flyga igen.
//caja
Vad bra :)
SvaraRaderaSkönt att se dig skriva igen!
SvaraRaderapuss&kram
lillie
Fint!
SvaraRaderaLäste på din andra blogg om ensamhet...ja...det finns ensamhet som livet liksom kräver av en att välja...Jag vet hur det känns, har varit där i perioder av livet och stundvis även nu. Skickar dig mycket kärlek och närhet <3