 |
| Bild från www.banksy.co.uk |
Det var en gång en flicka som stod med sin lilla röda resväska och den bruna nallen i sin hand. Hon stod där ensam och tittade upp mot en mörk himmel, strax skulle hon åka över ett stort och skrämmande hav.
Någon hade efter lång väntan fått detta barnet till sitt, båtresan var deras värkmonster och förlossning!
Hon kom till ett nytt land, hennes lilla röda resväska blev undangömd, bortglömd. . .precis som om den aldrig hade funnits. Hade den kanske likt en ulltuss eller en röd ballong blåst iväg. . .
Nej, och inte hade den hissats upp till gårdens flaggstångsknopp, ingen utomstående hade heller lagt rabarber på den. . .
Någon visste var den lilla röda väskan befann sig, men dennes läppar var orubbligt stängda för tid och evighet.
Väskan var för flickan lite helig och en smula oumbärlig och hon kunde bara med avsky se på när den ofrivilligt fylldes på med livets smutsiga jord under åren som gick.
Den röda resväskan kom att bli den ryggsäck hon blev tvungen att bära med sig, det krävdes styrka att bära den genom livet och kunskap att lära sig balansera på den smala vägen som trots allt gick framåt.
Likt en sammetslen katt med silkestassar böjer hon nu ödmjukt på nacken, bugar djupt för sin älskade syster. . . .hon som varit hennes vän och själsfrände på den krokiga stig som vi kallar liv.
Av kärlek och glädje vill hon nu skänka denna syster en berlock, ett hjärta i silver likt en morgongåva till livet självt.
Att vara två i en solnedgång kallar hon lycka!
Denna livets vänskap är röd som kärleken, outtömlig som havet, formbar som en sandstrand, tjock som dimma och lika älskad som den lilla röda väskan i handen på den ensamma flickan där hon kom från ett främmande land.
. . . och ja, den lilla flickan är. . .jag. . .
//caja
